Boken Solmörkret är min tionde bok! Den kan köpas från de flesta internetbokhandlarna.
Här är lite av mina tankar kring boken:
När jag läste de första sidorna i Eva Ibbotsons bok Jätten på Jämreborg fick jag en känsla. Och det är den känslan som handlingen i Solmörkret är uppbyggd kring. Jag såg sumpgumman framför mig som skrotade runt på sin myr dagarna i ända och fångade blötdjur och plågade träskälvor. Det var ganska tydligt att hon inte mådde bra och jag undrade varför hon var så bitter och elak.
När jag skriver brukar jag oftast fundera ut en del av handlingen, skriva ned den biten, fundera lite till och sedan skriva vidare. Ibland funderar jag en timme, ibland i flera veckor innan jag vet vad som ska hända. Men Solmörkret är skriven på ett annat sätt. Jag har inte planerat, jag har bara skrivit för att se vart berättelsen tar vägen. Jag har i skrivande stund låtit berättelsen ta de vägar som känns bäst där och då utan att fundera på vad som ska ske längre fram i boken. Det har varit mycket roligt att skriva på det sättet och jag har också varit mycket mer tillåtande mot mig själv. Jag har sagt till mig själv att om det blir dåligt plockar jag bort det i efterhand när manuset är klart. Men det är inte mycket som jag plockat bort eller ändrat i efterhand. Tvärtom känner jag att det finns en tydlig rytm i texten som gör att den passar bra för högläsning och den tror jag har uppstått eftersom jag skrivit i samma takt som jag skulle ha berättat muntligt.
Det mesta av handlingen i boken berättas ur Ellins perspektiv. Men jag ville gärna ha med händelser kring sumpgumman utan att behöva röja hennes tankar och bakgrund. Det löste jag genom att låta olika typer av varelser iaktta henne. Det är spindeldjur, skalbaggar, fåglar och fiskar som ser hennes förehavanden och låter läsaren förstå vad hon har för sig. Men det vore ju inte mitt universum om de inte hette saker som racklar, irrbaggar, groll eller ovarelser.
Jag hade skrivit nästa två tredjedelar av boken innan jag begrep vad den handlade om. När grollet upplyser Ellin om hennes superkraft ”hoppet” förstod jag samtidigt att det var det som var kärnan i berättelsen. Att hoppet är det sista som överger oss när krig bryter ut och miljön förstörs och solar slocknar. Under de senaste åren har jag mött och lärt känna flera människor som är papperslösa. De har i princip förlorat allt utom sitt hopp. Det är hoppet som gör att de stannar i ett land trots alla problem som uppstår när man lever utanför ett system.
De läsare som gillar mina andra världar kommer inte bli besvikna. I boken finns en mix av mörker, spänning, omtanke och trygghet. Min favorit bland alla karaktärer är örnarnas konung, Klo Vindburen. (Det slår mig nu, i skrivande stund, att han kanske är en avlägsen släktning till Gwaihir, ledaren över de gigantiska örnarna som dyker upp som deus ex machina i Tolkiens historier?)
Jag känner också stor sympati för taggdjuret som tillbringat sina dagar med att städa istället för att njuta av solskenet. Han visste ju inte att solen en dag skulle vara borta, han skulle bara städa färdigt först och njuta av solskenet sedan, men plötsligt är det för sent. Kanske något flera känner igen? Själv kämpar jag ständigt med att inte vara ett taggdjur.
Hoppas du hittar en egen favorit bland klotomtar, racklar och flotroll!
Trevlig läsning! /Anna